Jag är så tacksam...

...för att jag har så goda vänner och släkt. Jag tänker tillbaka på min födelsedag förra lördagen och sa precis till Per, när jag tittade på bilderna, att det var den bästa dagen på mycket länge. Jag har haft det tungt ett tag av olika anledningar men jag känner nu att jag är på väg tillbaka och kanske min 40-årsdag blev slutet på det jobbiga och början till något nytt. Jag väljer i alla fall att se det på det sättet.

Inte visste jag att så många ville fira mig, hade inte en aning. Jag trodde det skulle bli en liten och stillsam fest men det blev en stor fest med allt vad en trevlig kväll ska innehålla. Framförallt att alla nära och kära samlades och hade trevligt. Nu kunde tyvärr inte Malin och Mikael närvara men jag hoppas att de kan komma hem bägge två samtidigt så att vi kan träffas och ta igen det vi missade. Jag saknar er bägge jättemycket! Ni och Patrik känns ju som "mina" barn och det har ni alltid gjort och kommer alltid att göra. Glöm inte det!

Efter en hel del funderande, sa jag på jobbet att jag kunde ta på mig två nya arbetsuppgifter. Dessa två arbetsuppgifter är det ingen annan som vill ha så det var inte precis någon konkurrens om dem men samtidigt så sporrar det mig också. Jag väljer att se det som en utmaning som jag hoppas kunna lösa på bästa möjliga sätt. Sedan får vi se...

Här kommer lite bilder från i lördags. Fina blommor fick jag.


Britt förklarade att när man fyller 40 så måste man ha ett presentbord. Så raskt fick vi anordna ett tillsammans med skrivaren, men det gick ju bra.


Li assisterade mig vid paketöppnandet.


Lite matbilder...som vi ofta har här i bloggen.






Här är Bodil, Anders, Göta och pappa.


Ann-Britt, Britt och jag.


Jag och Catarina.


Britt och Berit. Något som var roligt?


Jag vill passa på att tacka alla för en underbar kväll som jag sent ska glömma. Det var ni alla som gjorde den så fantastisk. Britt, tack för all hjälp! Vad skulle jag göra utan dig?
/Kram Gunilla


Kommentarer
Postat av: Britt

Tack själv för en trevlig kväll. Och du det där med jobbet är ju en trevlig utmaning och det behöver du . Det får inte bli för lätt. Sen måste du fostra familjen att hjälpa till där hemma, och då syftar jag inte direkt på Per utan dom andra två(tre). Men du måsta tala om för dom vad du förväntar dig av dom //Britt

2009-12-07 @ 18:29:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0